Tappade trumhinnor

Denna vecka har varit en avkopplande och skön vecka. Jag och min vän Nina åkte till kusten ett par dagar och sov, läste, umgicks, sjöng karaoke, pratade, bastade, sov och kanske också att nåt enstaka glas vin slank ner. En minisemester som gjorde nytta för både kropp och själ. Vardagen lämnade vi hemma men som vanligt hinner jag inte lämna uppfarten innan jag börjar sakna min vakna och aktiva prins.
Denna vecka är jag och min familj även med i Amelia där vi naket skildrar vårt liv. Det känns skönt att Z:s diagnos kommer ut i media för att öka medvetenheten kring den samtidigt som det känns lite nervöst. Men hittills har jag fått bra reaktioner på artikeln och Z tecknade vilt med sina små händer när han såg sig i tidningen. Men något som kanske inte framkom är att syndromet kan variera sig i omfattning och ALLA med SMS inte är som vår lille Z.

Idag ska jag på intervju nr två angående ett drömjobb. Nervositeten spräcker nästan rutorna här hemma och jag kände mig så redo... till en arg öroninflammation attackerade mig inatt. Jag tappade min självsäkerhet sekunden när trumhinnan sprack och jag försöker fortfarande att plocka upp den. Bli intervjuad när man är halvdöv är väl inte det ultimata: "Beskriv dina svaga sidor"..."Ja, jag har körkort" ;-)
Hehe... jaja, livet är fullt av utmaningar så jag får väl använda mina kunskaper i tecken för att kommunicera.

Jag önskar er en fin fredag go´vänner!!!
/Cilla