Utöver alla normala måsten som att laga mat och andra stimulerande vardagsäventyr tillkommer en del annat tidskrävande som jag i ärlighetens namn gärna skulle vilja avstå. Speciellt nu när hjärnan är tömd (återigen) på fantasi, energi och ens intresse för allt.
Ett plus i hjärnans förfallande tid är min Z som återigen har lilla mig som idol. Känner mig lite som en superstar när jag visar mig och Z jagar mig med autografblock och en blå avgnagd krita i högsta hugg. Nån paparazzi (läs Marcus) ligger gömd, redo med kameran för att dokumentera varje drag jag väljer att göra som oftast handlar om att avvärja utbrott och stimulera Z:s fantastiska humör. HÄRLIGT!
Jag fick på något sätt en massa ideer och krafter av att åka bort en långhelg till finland och träffa andra härliga SMS-mammor. Jag har läst, tänkt och experimenterat om hur jag ska vara och bete mig vad det gäller Z:s lilla humör och det verkar faktiskt fungera?! Ja, jag är förvånad själv och önskar av hela mitt hjärta att det kommer fortsätta att fungera.
Det handlar om att finna lugnet i olika situationer och gå in i en arbetande roll när situationen blir jobbig...glömma rätt och fel kring barnuppfostran och anamma Z:s funktionsnedsättning och utgå från hans förutsättningar. Vanliga och specialpedagogiska metoder som "brukar" funka på ALLA barn med särskilda behov kastar jag oxå i sophinken och kör mitt SMS-race. Det krävs mod att sätta sig mot omgivningens oskrivna lagar men likt ett lejon i tonåringen börjar jag lära mig att fälla mina byten med bravur.
Häromdagen t ex fick Z ett tjusigt utbrott halvägs till bilen när jag hämtade honom på dagis. Han låg där på den blöta asfalten , sprattlandes, skrikandes och både skor och strumpor flög omkring som en flock skrämda kråkor. Jag intog position LUGN. Jag lät honom ligga där efter ett par tafatta försök att häva utbrottet. Väntan och ignorans är ett bra redskap i ett okontaktbart utbrott. Visst, det ser inte bra ut att låta ett barn ligga med bara fötter på en kall våt asfalt samtidigt som morsan står bredvid och simulerande granskar en blomsterlåda som någon satt upp för att bostadsområdet ska se gemytligt ut... men lejonmamman i det läget struntar i hur det ser ut. Z:s funktionsnedsättning visade sig och det har han all rätt till. Tyvärr råkade en gammal dam gå förbi på väg att slänga en påse sopor i det närliggande huset. "Nej men lilla vän, inte ska du ta av dig skorna?!" uppmanade hon Z som glodde argt på tanten. Jag svarade att hon skulle ignorera hans beteende för Z:s skull och tanten gick vidare och Z fortsatte att sprattla som en landad gädda. Efter några sekunder kom tanten tillbaka med några visdomsord och böjde sig ner till Z och började tillrättavisa honom om att han inte skulle vara så arg och att skorna skulle på. Då go´vänner...då vaknade den tonårsfinniga lejoninnan och röt likt...ett lejon: "Jag varnar dig! Lillkillen har Smith-Magenis Syndrom och han har ett utbrott vilket han har rätt till. Rör du honom nu i detta tillstånd svarar jag inte för följderna!!!" Tanten reste sig skrämt upp och tittade chockat på mig, sen på Z. Sen skakade hon förtvivlat på sitt lilla grå huvud innan hon med bestämda steg gick vidare.
Efter en stund var Z mottaglig för kommunikation igen och vi kom in i bilen och väl där så var hela utbrottet som glömt.
Det värsta med denna lilla historia är att vi bor i ett mycket litet och religiöst samhälle där saker ska vara som det alltid har varit... så snart blir det väl klappjakt på lejonet. ;-)
Fast vad gör det??? I en lejonflock håller man ihop i ur och skur och efter en uppfriskande fight slickar vi malligt av blodet från våra tassar innan vi kryper ihop i en mysig hög i vår lilla grotta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar