Fina vänskaper

Jag har den fantastiska förmånen att bo väldigt nära en familj som har en liten gullunge med samma ovanliga diagnos som Z:s. Karin heter mamman och de bor granne med Omberg som så ståtligt sticker upp vid vättern. Jag fick kontakt med henne via min blogg för snart ett år sedan och sedan dess har hon blivit en stor del av mitt liv. Ni vet hur det kan kännas? Någon som man just träffat men ändå har man känslan av att man satt och kastade sand på varandra i sandlådan för länge sedan.
Så i morse puttrade jag iväg för att åka hem till hela familjen och tömma deras kaffeskåp och prata om allt och inget.
Det ger mig en sådan energi och jag tackar "nån" högre makt att vi råkade på varandra för snart ett år sedan.
Det är så otroligt viktigt att ha någon som vet vad man pratar om och förstår situationen. Man behöver inte förklara sig... någonsin.
Som på konferensen i Denver i somras som PRISMS anordnade fick jag snabbt frågan av någon okänd kvinna när jag anlände till det stora hotellkomplexet: "Du är en SMS-mamma va?" konstaterade hon på filmlik amerikanska medan hon såg mina svartlila blåmärken på armarna. Innan jag hann svara på den ledande frågan presenterade hon sig som en annan SMS-mamma och mina blånader berördes inte igen.

Där har vi skillnaden jämfört med vad frisören sa: "SLÅR GUBBEN DIG???!!!" ;-) Vad svarar man på det? Ställer mig och har en mindre föreläsning om SMS eller svarar "DU skulle se honom!"
Ja, det blev det sistnämda den gången följt av ett pillemariskt leende så det inte skulle framstå att det faktiskt var så.
Nu kom jag från ämnet...

Men jag önskar er en trevlig kväll go´vänner.