Att vara...

Har man sett på maken? En blogg finns registrerad på mig?
Trodde ni verkligen att jag glömt bort att plita ner tankar, ord, uppenbarelser och annat? Inte då...fast den har liksom hamnat på en lägre prioritet en längre tid och...ja.

Allt beror på något och i mitt fall är det nog att jag råkade nog smälla huvudet i en vägg vare sig jag ville det eller inte. Verkligheten kom helt enkelt ifatt mig och kastade en kletig tung massa över mitt lilla kvarvarande energiförråd. Jag kämpade så för att få bort kletet att jag inte hade tid att ge mer än nödvändigt. Fråga bara diskhögen som kryper omkring ;-) Nej då, den tar karln vant hand om...liksom hushållet, shoppingturerna, dagislämningar/hämtningar och Z. Jag stängde av det mesta...blev lite trött på alla måsten och ägnade mig åt att komma ur min kletiga massa.

Jag var inte deprimerad utan bara trött. Z märkte snabbt det och kopplade på sin ej så charmiga sida mot sin kletiga mamma. Jag har inte varit populär på flera veckor och så fort han ens får nys om att jag är i hans närhet triggas hans värsta sidor igång. Hur han märkte min trötthet nu kan jag inte svara på då jag som alltid inte kan hindra mig från att le stort när jag ser min lilla blonda superraket och bara vill krama han. Men medial som Z är så känner han av mitt nerkletade energiförråd.
Nu är jag aningens piggare men fortfarande klibbig. Z har ännu inte börjat att acceptera att jag är hans mamma och vill helst att jag håller mig ur vägen. Jag hör på håll hur Z och han far skrattar och stojar. Jag vill vara med, vara mamma men det går inte just nu.
Låter det konstigt? Visst gör det.

Flera SMS föräldrar i världen har efter kontakt på Facebook denna vecka vittnat om samma och liknande fenomen hos sina barn med SMS. Oftast är det mammorna som råkar ut för negativt beteende av sådan natur som gör ont...ger blåmärken och framkallar lindrig vätskebrist. Varför? Ja, det spekuleras det i men utan svar. Någon tror att kärleken till modern är så stor att de inte kan hantera känslorna medan vissa tror att en kvinna har svårare att ignorera ett utbrott eller ett slag. Vad tror jag?
Vad jag tror om saken är lika viktig som frosten i skogen men vad jag VET är att jag aldrig kommer släppa taget om min lilla Z Jag kommer aldrig ge upp kampen och jag KOMMER snart att få vara delaktig igen.
Det finns ingen så fin som min Z och på något sätt ska jag finna en väg till harmonin.

Idag har jag fått långa mail från en nyvunnen vän från USA och där kanske lösningen finns?! Hon har liksom många andra gått genom samma sak men vunnit över SMS:ens snabba humörssvängningar. Jag ska läsa, forska och testa.... Jag ska snart bli en älskad mamma igen!