Lösningar och gnistor

Vad händer? Varför skriver jag inte nåt längre oavsett om det aldrig har varit något vettigt som jag satt ord på. Livet... ja det är nog livet som den sista tiden hindrat mig från att blogga. Vem är då livet som lyckas hindra en skrivberoende människa så länge. Ja det borde ju vara Z eftersom han är mitt liv fast denna gång tror jag inte att det är befogat att lägga skulden på en treåring. Karln, hundarna eller kanske avloppet som så snällt gått och självdött?

Vete fasen...men nåt i livet har lyckats få Cilla helt ur form. Jag började för ett par månader sedan att gå lååånga promenader för att få fart på blodcirkulationer och dödfläsk och jo.. lite piggare blev jag allt. Nästan varje dag trampar jag sönder vägarna i nejden och tävlingsinstinkten har sakta börjat smyga sig tillbaka. Appar av olika slag mäter sträckr. steg och hastigheter i min telefon som samtidigt spelar hysterisk latino-inspirerad musik i mina små hörlurar. De 90 minuterna jag går i raskt tempo, flåsandes och svettandes, tänker jag. Inte bara jobbiga tankar utan snarare problemlösartankar och faktum är att jag nog börjar lösa de flesta världsproblem.
Tyvärr orkar jag inte delge mina suveräna lösningar för någon när jag väl släpar mig hemåt de sista tunga stegen.
Kanske livsgnistan rinner ut en aning när hjärnan blir full av lösningar?

Z min Z kan allt själv nu så hans gnista är det inget större fel på. "Kan själv" tecknar han och tror att tröjan bara ska glida på lite smidigt om man bara vill det...liksom. Jag försöker hjälpa honom lite med att dra tröjan över huvudet men NEJ, fatta mamma, JAG KAN SJÄLV! Jag tror oxå han kan själv i tanken och framöver även i praktiken fast det vägrar Z inse. Så eftersom kläderna ska på (känns så märkvärdigt att lämna han naken på dagis) så blir det en del fighter av den anledningen nu. ÄTA SJÄLV är en annan del i "kan-själv" träskets bråk. Jo, han kan hålla skeden...det är han bra på men det där med att plocka upp lite mat för att sen stoppa in den i munnen...nje det fungerar inte riktigt så här. Mat på skeden kan hända men sen skvätts den iväg över bord, väggar o mamma. Tallriken ska vändas för att sen inte tycka det är alls kul att maten plötsligt ligger på bordet och tecknar att han nu måste torka av bordet. För det kan han själv....typ.

I Z:s tanke och vilja klarar han så mycket, kanske lika mycket som en annan snart fyraåring...men här, idag, i det verkliga livet så funkar det inte. Motoriskt och utvecklingsmässigt.... Fast sägs det inte att har man bara viljan så går det?!
Att Z vill så mycket gör mig positivt inställd till hans utveckling och känner att han kommer att lära sig ganska mycket åraktiskt nån gång. Min pussunge!!!