Berg och dal vagnar

Idag var Z med mig i släptåg på barnhabiliteringen och provade hans nya vagn som han ska få. Vagnen som han knuffas runt i idag är inte direkt anpassad för en snart fyraårig liten vildraket utan han behöver mer rejäla grejer. Och nej...ni som undrar, han kan inte gå längre sträckor ännu. Musklerna orkar inte riktigt och vem skulle föredra en hurtig promenad mitt i natten (för Z är vår dag hans natt).
Så därav vagn....
Z var väl förberedd på morgonens utprovning och kunde han tala skulle han nog tjatat hål i huvudet på mig att vi skulle provsitta en vagn... men nu satt han istället väl fastspänd i baksätet och formade 19 tecken samtidigt i en repetativ men välorganiserad ordning och samtidigt försökte han få min uppmärksamhet så jag skulle se hans tecken samtidigt som jag ansträngde mig för att vara en laglydig förare i min gamla volvo som återigen behöver läggas in på bilsjukhuset.

Väl framme på hab mötte vi upp arbetsterapeuten och snart fick Z se sin svartgröna pärla! Han blev genast förälskad och studsade upp...(eller hävde sig obalanserat) i sätet. Jag var väl inte lika överförtjust i vagnen. Den ser ju inte ut som en vanlig vagn...mer som ett hjälpmedel och mina sjuka tankar om att Z kommer växa upp och och ifrån sin diagnos började sakta släppa taget. Dags att återigen försöka inse fakta och verkligen... i hjärtat acceptera. Z är accepterad så kom inte och tro något annat!!! Men diagnosen för Z:s skull är svår. Vissa dagar är jag helt med i matchen och känner nästan en "Bror Duktig" acceptans...men vissa dagar är jag där...tillbaka känslomässigt på den dagen vi fick diagnosen. Lite bergochdal-bane varning i känslorna med andra ord....

När jag såg Z:s glädje när han skuttade i och ur vagnen alldeles själv samtidigt som han bistod med enligt han professionell hjälp till arbetsterapeuten som tålmodigt försökte skruva och ställa in vagnen efter Z så började jag allt oxå tycka om den rullande hjälpmedlet.

Så länge det gör Z glad.

Ha en underbar kväll go´vänner!