Spontana skor

Häromveckan beställde jag ett par skor på nätet. De såg så exklusiva ut där på bilden med sin feminina klack och de verkligen bad mig att adoptera dem. Sanningen är väl att mina ej så feminina fötter insåg redan när jag tryckte på "skicka" att de inte skulle gå på även om jag använde våld. Men den dagen fick fötterna inte bestämma och snart låg de tjusiga fotbeklädnaderna i brevlådan. Likt ett barn på julafton sprang jag in med skorna för att prova dem och hade hoppet om att tillverkaren också hade ofeminina, ganska stora fossingar. Z som var hack i häl på mig erbjöd sig att hjälpa till med provningen. Redan när de första tårna började trängas i den allt för tajta skon insåg jag att loppet var kört och skorna snällt fick flytta tillbaka till skoaffären. Men Z tyckte det var en dum ide så han tog tag i den blanka skon och gjorde ett tjusigt avtryck med alla sina tänder i det mjuka lädret.
Ja nu var inte en retur något att längre överväga så jag hade två val. Det ena var att Z skulle få dem och gnaga på vilket kanske inte är den bästa iden. Den andra iden var att jag skulle använda dem... på något sätt.
Nu efter ett par veckor sitter de faktiskt ganska bra även om det ser ut som mina fötter hålls gisslan men de vänjer sig nog.

Z:s fötter är inte heller de lättaste att hitta skor till. Ortopedtekniska håller på att fila på lösningar och ett par sandaler hade de på lager som faktiskt fungerar någorlunda. Stövlar däremot hade de inte och jag har nog provat och köpt de flesta märken åt honom. Men idag fann jag ett par i en liten affär i stan som faktiskt fungerade. Z provade de döskalleprydda stövlarna direkt när jag kom hem och för första gången någonsin så verkade han bli glad och rättade mig när jag sa att det var skor. "Stövlar" tecknade han för att sen ta mig i handen för att gå ut och provgå dem. För ett ögonblick glömde jag bort våra husregler och rutiner och biföll hans önskan att gå ut även att han var iklädd pyjamas och sängen väntade. Han var ju så upprymd över sina små stövlar och jag ville nog någonstans att det skulle fungera att bryta kvällsrutinen med en minipromenad.
Men men... det gick inte. Utbrottet kom som ett brev på posten och jag drog mig till minnes att Z faktiskt har SMS vilket jag ofta glömmer bort.
Nu sover den lilla gullungen i sin mysiga säng lugn och harmonisk. Jag är besviken på mig själv att jag utsatte honom för något spontant och bröt mot rutinerna. Z har redan glömt bort det och kommer att vakna med ett leende för att sen ha skoprovning resten av natten. Gullunge.

Sov gott go´vänner!