Pang

När explosionen är ett faktum är det bara att tillsammans komma helskinnade ur den. Och det gör vi oftast. Hittills har vi lyckats föhindra stora skador som brutna ben och gapande sår som behöver sys. Även idag kom vi ur den, endast med några blåmärken på Z och några djupa bitsår på mig.
Efter ett utbrott så kommer det ett tungt lugn och lägger sig över huset. Z har ofta somnat och vi sitter....ja, bara sitter. Även att Z får sina utbrott ganska ofta så är vissa av dem mer explosiva än andra och vi blir lika överaskade varenda eviga gång.... som om vi aldrig vänjer oss liksom. Varje gång önskar vi att det vore den sista och att vi på något sätt kom på en lösning för att förhindra nya...

När Z hamnar i ett explosivt tillstånd blir han okontaktbar och det är bara att vänta ut det samtidigt som man beskyddar honom. Det är en otroligt jobbig känslomässig bergochdalbana att se sin egen underbara gullunge råka ut för det. Man står helt hjälplös.... och det är ett helvete för ett modershjärta. Nu kramade han mig godnatt innan pappa Marcus gick upp för att natta honom. Den kramen värmer ännu och den får mig att åter tro att jag kommer att finna en lösning.
Inatt kommer Z drömma om hur han idag gick balansgång på ett staket, handlade grönsaker i växthuset med sin resurs och petade sin far i öronen så han inte kommer få tillbaka hörseln innan sin pension.

Underbara Z.