Den lyckliga mamman

Getingen Z

Vi har sedan nån gång i höstas tränat BTI med Z. En intensiv beteendeterapeutisk träning som man lägger ca 25 timmar i veckan på. Varannan vecka möter vi handledarna på habiliteringen för att visa upp vad "vi" kan och få nya övningar.
3-4 timmar per dygn jobbar Z hårt med sina övningar och resultaten är varierande beroende på vem som Z jobbar med. Z och jag kompletterar varandra bra när det gäller alla imitationsövningar, instruktionsövningar och de motoriska övningarna. Alla andra övningar där bilder, färger och saker ska läggas lika fungerar inte alls med mig. Lägger jag fram en boll och en sked framför honom och ger honom ytterligare en sked går det ut på att han ska lägga skeden vid den andra. Lätt som en plätt kan tyckas men inte när morsan styr och ställer. Då får jag snabbt skeden kastad i pannan följt av ett anspråkslöst utbrott. Jag försöker göra som handledarna och Z:s resurs men jag fixar det inte. WHY?
Så varje gång vi träffar handledarna nu så känner jag mig osäker och dum att jag inte lyckats träna den biten med Z och försöker få dem förstå att jag gör mitt bästa. Men jag får känslan av att de inte riktigt tror på mig.
Z:s resurs däremot är helt fantastisk i BTI-träningen med Z och hon får verkligen den lille sprakraketen att lyssna och lära. Det känns emellanåt som det är hon som får dra hela lasset med delarna jag inte klarar av... men jag hoppas verkligen att hon vet att jag uppskattar hennes otroliga jobb!
Nästa vecka ska vi på ett nytt möte med BTI-gänget och jag känner nervositeten krypa fram. Både jag, karln och resursen ska redovisa ett moment med Z för dem och"visa" vad vi lärt honom. Resursen kommer att klara det galant utan tvekan. Men jag med min nervösa inställning kommer inte få godkänt och dessutom är jag rädd att han får ett utbrott som inte går att bryta så hela träningstillfället förstörs. Inte för att det är hela världen men handledarna får det att låta så lätt hela tiden och vill inte riktigt känna sig vid Z:s SMS-utbrott och beteende utan jämför konstant med Autism.
Vi fick ett tips förra veckan att vi skulle blåsa Z i ansiktet när han hugger tag i håret på oss eftersom deras erfarenhet och även forskning visar på att det fungerar. Både jag och resursen visade ett tvekande leende men lovade att testa. Z har nog trott att det har pågått många lokala stormar sen det sista mötet. Både jag och resursen har frustat och pustat på en skrattandes Z som starkt håller i en lossnande hårtuss...UTAN att släppa taget.
Ja, alla tips är välkomna och kommer att testas grundligt men tyvärr fungerade inte detta beprövade tips alls.
Men vi har ytterligare ett och ett halvt år kvar på BTI-träningen och hittills har faktiskt Z utvecklats fasligt fort så visst fungerar det.
 Förut när han och jag satt i vardagsrummet och blåste ballonger som snart bets sönder så bad jag Z att gå och kasta den i köket och be pappa om en ny ballong. Den lille raketen la iväg och kastade det sladdriga ballongstycket och härjade med sina "EH EH" på sin far och pekade mot ballongskåpet. Lika snabbt var han tillbaka och gav mig en ny ballong och dessutom berättade vilken färg den hade.
Jag blir så lycklig över hans framsteg och givetvis ramlar det ut ett par tårar ur mina ögon samtidigt som Z tecknar "ledsen" till mig.
 "Ne..mamma är glad Z... för hon älskar dig"

Ha en fin kväll go´vänner!