En lysande dag

Välkomna till det nya året.... känns det inte lite annorlunda? Ne, inte det minsta faktiskt. Den enda stora skillnaden är att Z verkar vara i toppform medan Marcus och jag är helt däckade av en mycket tjurig öroninflammation. Idag åkte vi i omgångar till Dr Jour för att för en billig peng få bekräftat officiellt att vi har ont i öronen och är sjuka. Skönt att veta att man inte bara är hypokondrisk. Ny antibiotika sattes in och vi fick olika sorter dessutom så nu börjar tävlingen "Vem blir frisk först?" Jag kommer garanterar vinna denna enkla match... jag tävlar ju mot en man liksom....

Vi är fortfarande döva så nu har vi ett nytt system här hemma. När Rocco (den ena schäfern) springer i cirklar och ylar... då ringer telefonen... eller så har Z vaknat för honom är det ingen som hör längre när han tar ton mitt i natten och vill gå upp. I vår välstoppade bomullsvärld hör vi mest hjärnans urtjatiga puls och ett evigt susande.
Men som tur är tecknar vi så mycket här hemma så det gör varken från eller till.

I morgon ska Z få gå till dagis efter ett tråkigt jullov enligt Z. Han har så mycket energi nu att golven börjar få djupa diken där han springer fram. Marcus och jag fjantar efter med nässprayen och panodilen i högsta hugg och försöker styra upp de övernaturligt hyperaktiva lekarna.
När jag stod och halvsov mot köksbänken förut fick Z nog av mig och började leka lite själv för en gång skull. Inte med klossar och bilar direkt utan med en golvlampa som han använde som ett flygplan. Eftersom jag inte hör ett jota såg jag spektaklet först när ett blinkande starkt ljussken började studsa runt rummet. Där står självaste Z med en 170cm hög lampa och svängde och slog den mot väggarna.
Lampan har nu fått sista smörjelsen och vi tackar den för en lysande tjänstgöring!

Ha en lysande kväll go´vänner!