Förebilder och rododendronbuskar

Celebriteter i all sin ära... förebilder, idoler och hemliga kärlekar. I ungdomsåren tapetserades det postrar på mina väggar med olikfärgade häftstift av sångare, modeller och andra kändisar. De stirrade malligt på mig där jag satt och försökte sminka mig för första gången för att likna dem. De småflinade åt mig där på väggen när jag försökte dansa och sjunga som de. Min hemliga kärlek Herr Marcus Schenkenberg tittade djupt in i mina ögon från en liten affisch så jag ständigt blev generad.

Jag blev varken fru Schenkenberg eller en dansande popstjärna med stort burrigt hår och putiga läppar men lika sjutton satt de på min vägg och bidrogtill den osannolika drömmen om kändisskap, pengar och skönhet. En förebild? Nje... det kan jag nog inte påstå för då hade jag inte gått här i mitt gamla hus om kvällarna i gamla slitna mjukisbyxor och olikfärgade strumpor. Då hade jag slitit på gymmet, tagit sånglektioner, gjort ansiktsbehandlingar, botoxat rynkorna till andra sidan stan och gjort ett och annat välbehövligt lyft.
Fast förebilder av olika dess slag är nog bra att ha? Se bara på dagens nyhet i Aftonbladet där Kronprinsessan Viktoria stoltserar med sin lilla bebismage. En barnmorska uttalar sig om att Vickan är en förebild för alla gravida kvinnor för att hon bär upp sin mage med stolthet.. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14013074.ab
Hur ska hon annars bära upp den? Ostolt?
Och om hon inte fanns skulle andra gravida inte vara stolta över sin växande bula? Och vad har man att välja på? Inte kan man dölja det så smidigt i vecka 35 såvida man inte ställer sig i grannens rododendronbuske och bara låter huvudet sticka upp. Men det blir ju lite jobbigt att stå där i ur och skur så till slut ger man sig ändå ut i vida världen med sin mage... med eller utan förebild.

Fast en förebild kan vara vem som helst. Det är lite som skönhet... det ligger i betraktarens ögon. Undrar om jag någonsin blir en förebild för Z? Eller för någon överhuvudet taget. Det är nog förenat med ansvar och plikt.... eller kan man bara vara sig själv?
Just nu är Z:s resurs min ena förebild. Jag vill vara som henne, kunna hantera Z så han är så där mysigt lugn. Hon klarar ta mig sjutton allt med Z. Helt fantastiskt. Sån vill jag vara. Men kan jag bli det? Jag har erfarenheten att Z är mer "lätt" att arbeta och umgås med om man inte står honom så nära. Ikväll tex var Marcus bror här och Z påbörjade ett utbrott. Nappen slungades iväg och ett litet åskmoln tornade upp sig över hans lilla rufsiga blonda hår. Jag skulle precis inleda operation avledning när brorsan tog över och erbjöd sig att hjälpa Z och leta efter nappen. Z skuttade ner från sin gamla fåtölj och letade glatt med honom. Utbrottet var puts väck. Marcus och jag stod med öppna munnar och stirrade på skådespelet. "Fantastiskt" viskade jag tyst till Marcus som nickade medhållande.

Nu ska jag krypa ner i min andra förebild... soffan. Den får mig att norpa åt mig några välbehövda timmar hos John Blund i drömlandet för snart börjar morgondagen igen... och jag hoppas att datumet hinner ändras så jag slipper äta frukost en gång till idag.

Sov gott Go´vänner!