Ett år sedan...

Året har så många dagar. Vissa dagar är förknippade med glädje som tex Z:s födelsedag. Vissa med spänning som julafton eller kanske sin egen födelsedag. När man var liten så fanns det så mycket känslor i de olika dagarna... skolavslutningen där på sommarkanten t ex... då var fjärilarna rekordmånga i magen och det kommande lovet fyllt av förväntningar.
Men när dagarna blir till år och åren till decennier så mattas en del förväntningar av och nya tillkommer.

Denna dag den 21 december är en sådan dag som tillkommit i mitt känsloliv. Men känslorna handlar inte om en fjärilssvärm i min mage eller någon annan glad tanke. Känslan är sorg, tomhet och saknad.
För ett år sedan gick min svärmor, Marcus mor och Z:s farmor bort i en aggressiv cancer som på mycket kort tid tog över hennes kropp. Hon var åldersmässigt många herrans år ifrån att lämna jordelivet.
Jag hade förmånen att få lära känna henne för ett par år sedan då jag träffade min livskamrat. Hon var ingen typisk "svärmor" utan hon blev en vän. Hon var en tuff genomärlig kvinna som alltid visste vad hon ville och på något sätt fick hon mig att tänka till i livets många val.
Hon fanns alltid där för oss... ett telefonsamtal bort.
Första gången jag träffade henne var jag ett nervöst vrak. Jag har sällan problem med att träffa nya människor men jag ville bli "godkänd" som flickvän samtidigt ville jag godkänna min nya svärmor.
Men mina farhågor grävde jag snabbt ner.
Sommaren efter satt vi ute i trädgården till småtimmarna och drack rödvin som kallnade i nattens kyla och pratade outtömligt om livets alla spratt. Marcus hade sedan länge gett upp hoppet om något vettigt samtalsämne och krupit till kojs. Men vi satt kvar med några tända ljus, tjocka tröjor och skrattade och njöt av natten.
Det är ett av de varmaste minnena jag alltid kommer att bära med mig.
Hon fanns där när min far hastigt gick bort året innan, kastade sig iväg mitt i natten om så krävdes, lyssnade och stödde oss när vi fick Z:s diagnos och allt det där mellan.


Idag minns vi Gullvi. Vi har tänt ljus på hennes fina viloplats, Z ritade en teckning som vi lade under en hjärtformad röd sten.
Vi minns dig, vi saknar dig och vi glömmer dig aldrig.



http://www.cancerfonden.se/