Ballonger och borstar

Vissa dagar är mer krävande än andra dagar. Så är det bara och så har nog det alltid varit. Det finns nog en liten oskriven lag om det på statsarkivets oskrivna lag-avdelning.
Igår morse när jag som vanligt försökte stressa ihop livet med dagis, frukost, två likadana strumpor till både Z och mig upptäckte jag att min hårborste fått fötter. Fötterna hette förmodligen Z så jag letade i leklådor, skor, lådor och i soppåsen. Men ack så försvunnen. Jag försökte att få bukt med den spretigt fluffiga konstellationen på mitt huvud med hundkardan men luggvirveln ville bara inte ge sig.
Men det är bara att bita ihop och ge sig iväg.
Jag lyckades dölja min explosionsartade frisyr för dagisbarnen så de inte blev livrädda med en tjusig luva fast på universitetsområdet gick det inte lika väl. Luvan blåste snabbt av arga vintervindar och rufsade till håret än värr. När jag mötte upp några kurskamrater tittade de stort på mig som vanligtvis är ganska lågmäld i mitt utseende. "Eh..jag hittade inte min hårborste i morse" sa jag som ett konstigt försvar utan att de ens yppat något om saken. "Jaha" svarade en av dem. "Det är inte så farligt" sa hon med ett stort leende och petade lite hår som hängde i mina ögon åt sidan. Hmmm...

Denna morgon var jobbig av andra anledningar. Att leva med Smith-magenis syndrom gör ens liv till en tusenkonstnär... om inte annat skulle man behöva vara en. En liten oväntad detalj kan bringa utbrott som är hemska att ta del av. Man måste snabbt finna en avledande manöver hur trött, arg, stressad eller upptagen man än är för att förhindra ett självskadande beteende.
Z hade precis duschat färdigt och det var dags att hänga upp duschslangen där den alltid ska hänga. Jag är väl ingen vän av ordningen men för Z betyder det allt. Vi hängde den på sin plats och påbörjade operation torkning av den farande lilla busen. När vi nästan var klara så fick han ett infall att titta närmare på toalettborsten vilket INTE är tillåtet. Jag hann i sista stund hindra honom att veva runt med denna hatade men ändå välbehövda detalj som återfinns i alla människors hem.
I samma ögonblick som jag stoppade honom hade jag en plan B att erbjuda. Man måste alltid ha en plan B tillgänlig vad man än gör eller är. Jag fiskade fram en röd ballong och började blåsa upp den överdrivet "roligt" (gör inte alla föräldrar det efter morgonduschen?) för att få honom att tänka på nåt annat. Men denna gång fungerade inte detta och utbrottet var ett faktum. Han bet sig snabbt fast i min axel och slog hårt över mitt ansikte som inte visade någon som helst reaktion. En reaktion kan få utbrottet att eskalera så det gäller att hålla sig lugn.
Jag bar ut honom ur badrummet snabbt för att minska risken att han skulle göra sig illa på allt det hårda porslinet som t ex handfatet och började klä på honom under det pågående utbrottet.
Jag vet inte hur men jag lyckades att bryta den lilla ur sin humörsväng och snart var han den lille skrattandes gullunge som får mig att smälta som asfalten i juli.

Egentligen var det väl ingen jobbig morgon när jag tänker efter... vissa mornar lyckas jag inte bryta utbrottet så snabbt. Det som är jobbigt är väl att behöva spela oberörd och glad när man bara vill gråta. Att inte kunna förmedla att det gör ont och att det är fel... att se hur olycklig han är i hans fina ögon när han samtidigt slår. Det gör ont i en mammas hjärta.

Jag undrar hur jag kommer känna om fem år när jag har fått kött på benen... kanske kommer utbrotten vara så naturligt för mig att jag inte ens reflekterar över dem längre. Människan anpassar sig efter livet och kanske då även lilla jag?
Ja, jag får tro på det... så måste det vara.