Jag tog en snabbtur till huvudstaden igår för att bl a träffa min gamla väninna från småskolan. Ne...hon är inte så gammal...som jag... ganska ung alltså.
Jag hade bokat tåg för en gång skull och reserverat mig en tjusig fönsterplats för att kunna sitta i en gamliknande ställning och snarka högt hela vägen till den kungliga staden. Men när jag klev på tåget så fanns inte min vagn med och än mindre min tjusiga sittplats. Den vagnen hade de kopplat av någonstans för att toaletterna var ur funktion... det var ett bra beslut tyckte konduktören som var i sitt värsta krigs-mode. "Var även sittplatserna ur funktion?" frågade jag aningens irriterad. Han kastade till mig en kaffepolett som plåster på såren och tog hand om de övriga 100 gästerna som var ganska så irriterade.
Två timmar senare rullade vi in i storstaden varma, skrynkliga och lite smått darriga i benen.
Jag mötte snart upp min väninna och tjattret kunde börja. Vi träffas ju inte varje dag så det är mycket att tjattra igen men vi lyckades mellan andetagen att få i oss både sushi och någon lattjo Thai-mat. Även några drinkar slank ner under dygnets mörkare timmar vilket inte var helt fel.
Natten spenderade jag i en underbart skön tältsäng med Stockholms myller som utsikt.... eller Globen ialla fall. På morgonen smög jag ut på balkongen och tittade på solens uppgång. Jag funderade varför man väljer att bo så tätt inpå varandra. Bilar trängs, folk trängs, stressen lyser i allas ögon och folk pendlar timvis till sina jobb varje morgon. Är det det ultimata? Eller är de så sociala?
Samtidigt tänkte jag tillbaka på mina resor till London... staden som aldrig sover. En av mina favoritstäder. Men jag skulle aldrig vilja bo där. Det är för mycket folk. Jag kan känna att man blir mer isolerad i en stor stad än en liten.
Fast då slog ytterliggare en tanke i mitt morgonrufsiga huvud... på landet där jag bor är vi också ganska isolerade. Det är ju inte riktigt så att vi knackar på hos grannen och kliver in i dess kök och tar oss en nybakt bulle på morgonkvisten.
De var väldigt vad jag filosoferar...
Jag kom ialla fall hem... denna gång sittandes heeela vägen, lätt snarkandes brevid en skånsk kille som harklade sig i tid och otid. Han försökte nog påpeka mina grisliknande ljud när jag ständigt somnade.
Väl hemma, utvilad... möttes jag av en glad Z och vi spenderade eftermiddagen med att leka restaurang och blåsa ballonger.
Fast det var skönt att ta sig en microsemester.
Imorgon är det första advent... tror jag... så då är det väl dags att börja göra huset färdigt för den stundande julen. Glitter, granar och röda tjusiga kulor i varenda vrå. Kanske några blinkande lampor i någon buske oxå så tomten hittar hit.
Men det är i morgon... nu ska jag fluffa till soffkuddarna och sjunka ner och somna innan nio-filmen, för snart börjar en ny dag.
Natti snatti
Tack Mon för trevliga pratstunder!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar