Aggressiva rondellhundar

Är livet så himla fantastiskt jämt? Vilken dum fråga kan tyckas och svaret måste väl bli ett rungande JAAA för att inte verka som en förbittrad sömnlös morsa med en ihållande hosta som gör det svårt att behålla de få lungor man har i kroppen. Livet kanske inte alltid lyser med sina fantastiska händelser men faktum är att vi ändå finns och har det jäkligt bra här i det lilla landet på toppen av världskartan.
Vi har rondeller som bara hälften av populationen klarar av att köra mänskligt i... alltid en bra plats att få leva ut sina inre aggressioner på. Och denna stad som är ronellernas och rondellhundens stad kan man lätt svära sig igenom en solig dag.
Vi har cyklar i ett överflöd för detta är en cykelvänlig stad... och vad vore livet utan cyklister som är fler och mer påträngande än myggen en fin sommarkväll?
Även fästingarna fyller en viss funktion för att göra livet komplett... för har ni någonsin sett en person som har en smärre fästingsfobi springa och skrika i cirklar "TA BORT DEN" när den precis upptäckt ett fästingsfynd i nacken. Det är äkta skadeglädje det.

Livet med Z är speciellt. Kärleken till en sån liten person är större än universum och även att beteendet som han dagligen får kämpa med ger många tårar ger det också mycket kunskap för morgondagen. Visst infinner sig hopplösheten emellanåt när man känner sig helt maktlös men sen spricker det upp ett litet leende och allt hopp kommer snabbt tillbaka.
På vårdcentralen häromdagen satt vi i väntrummet och Z var mer vild än tam i vagnen. Jag ignorerade hans utbrott som jag oftast gör och fortsatte lugnt att läsa högt ur en Kalle Anka tidning om alla bravader. Jag tecknade samtidigt till Z och han tecknade tillbaka sponatnt vid något tillfälle.
Det noterade en karl snabbt som var där med sin son i samma ålder som Z. Han började försiktigt fråga lite och trodde att Z var hörselskadad. Jag förklarade lite snabbt läget och han visade stort intresse. "Är det inte lite jobbigt ibland?" frågade han lite osäkert samtidigt som han tittade på Z när han fösökte gnaga av sig ena foten. "Nej då" svarade jag med ett leende. " Han är så underbar och glad liten kille med en fantastisk personlighet"
Karln förstod nog inte riktigt vad jag menade med det eftersom jag hade visst utelämnat att Z hade ett pågående utbrott just då... så han nickade medlidande och trodde nog att jag såg genom utbrottet och konstruerade en glad personlighet för Z i mitt sinne. Men plötsligt fick han se.... Z vände lika snabbt som vanligt i humöret och tecknade "Anka" med ett stort pepsodent-leende vilket han sen riktade mot karln och började "Prata" med honom om hans arbetsbyxor han hade på sig.
Då fick han se den verkliga Z och allt det underbara med honom.

Z ger mig en syn på livet som jag inte haft tidigare. Han ger mig perspektiv och hopp, varje dag. Och han gör mig så stolt!
Så visst är livet fantastiskt?!