måndag 3 oktober 2011

Tjurig

Varför har man (jag) behovet av att inte känna sig ensam i sitt tycke i vissa situationer? I vissa frågor vill man (jag igen och kommer fortsätta att va så...) ha bekräftelse på att det jag tycker är helt ok och det jag känner är absolut enligt ettikett-boken. Kan det vara någon skam över det hela eller är det bara dåligt självförtroende?
Jag har haft... och har lite svårt att acceptera fullt ut att Z har den diagnos han har. Eller en diagnos överhuvudettaget så länge det inte handlar om halsfluss eller skoskav...
Är det fel att känna så efter ett år? Ska man inte vara en komplett handikapp-mamma då med tjockt hårt skinn på näsan och kunna rabbla varenda Lss-lag och dessutom kräva att de tas ikraft också? Ska det kännas kanonbra att åka till barnhabiliteringen på diverse träningar och utredningar för att bara få det härliga nöjet att bygga på sjukjournalerna lite? Måste man känna en sån jäkla stolthet hela tiden och tycka och verka som att livet är sååå fantastiskt?

I min något-nedsatta-självförtroende-med-en-viss-del-stress-värld känns det som man måste vara just en sån supermorsa med full acceptans och glädje och endast se de positiva sakerna i livet. Man (fortfarande jag) måste hoppa på alla förslag som bara gäller funktionsnedsatta individer och acceptera glatt att vissa inrättningar passsar sååå bra för min son eftersom han är utvecklingsstörd, funktionsnedsatt, funktionshindrad eller kalla det en personkretstillhörighet.

Jag var helt enkelt tvungen att googla lite i jakten på om jag är helt fel ute eller om jag helt enkelt är en dålig människa.
Ha... inte då! Jag fann till och med forskningstudier på föräldrars sorg och frustration över att deras barn fått någon form av diagnos. Även olika forum där mammor och pappor pratar av sig....
Jag är alltså inte själv och jag liksom dom älskar inte våra barn mindre för det. Det har ingen som helst relevans för att känna så här.
Snarare att vi avvgudar våra barn så oändligt mycket att man inte kan acceptera orättvisan (sa jag som en liten tjurig 3-åring). Orättvisan att de inte kan vara som alla andra och inte kommer ha samma möjlighet som vi normalstörda.

Jag är bara så rädd att min lille Z inte kommer att bli en i gänget i skolan, att han kommer bli den som står lite utanför med nån assistent. Att han själv kommer att känna sig utanför och annorlunda. Att inte andra kommer att se hans fantastiska personlighet som vi gör.
Jag ÄR stolt över Z och att få vara Z:s mamma är ett privilegie och helt fantastiskt!
Men det är acceptansen ang. diagnosen jag har svårt med och frågan är om jag någonsin kommer att finna den?

2 kommentarer:

  1. Tror inte att någon tror att du skulle älska ditt barn mindre för att du tycker det är orättvist. Snarare tvärtom, skulle du inte tycka det är orättvist, acceptera diagnosen utan protester, frustration och besvikelse så kanske du inte älskar ditt barn så innerligt som du borde göra.

    Man får bli besviken, arg, förbannad, irriterad och frustrerad så länge man ändå fortsätter kämpa för sitt barns/partners bästa.
    Z:s diagnos är självvald precis lika lite som dina känslor, vissa saker kan man inte styra över utan man får göra det bästa man kan av det.

    Att det sen är "osvenskt" att tala om hur man känner är en annan sak. Skit i svenskheten och var en förebild för andra föräldrar till, som du uttrycker det, knasiga barn. (Tycker om det uttrycket, knasiga barn=) Är ingen negativ klang över det) Hade fler vågat göra som dig, prata om sina egna känslor så hade det kanske inte varit så tabubelagt.
    Stå på dig och skäms inte för det du känner!!

    Hoppas du ser detta för det det var menat, peptalk och inte moralkaka.

    Kramar Angelica

    SvaraRadera
  2. Hej Angelica!!!! Tack för din fina kommentar och de övriga du skrivit. "Knas" är väl ett gulligt ord tycker jag oxå så det kör vi på! Jag ser inte kommentaren som en moralkaka utan uppskattar verkligen dina ord!!!
    Kramar Cilla

    SvaraRadera