onsdag 12 oktober 2011

Orakad fjolårskalv

Ojojoj... denna stresståliga kvinna (dvs jag) har i stressen glömt betydelsen av stresstålig. En inre stress som byggs på av känslor, tankar och oro trodde jag knappt kunde existera i denna välbygda, aningens fluffiga kropp... men det gjorde den.
Då var man inte mer än människa helt enkelt och jag kan stolt lägga superhjälte-dräkten på hatthyllan tills en av husmössen tuggar i sig den.
Känns ganska skönt men samtidigt lite irriterande.... eftersom allt stressen beror på kan jag inte åtgärda på ett enda sätt... såvida jag inte vinner en miljard på lotto som det nu lyckliga paret i England eller får ett fast välbetalt jobb där jag kan tillåtas att utveckla mig själv samtidigt som jag kan erbjuda Z det bästa livet någonsin.
Det handlar inte om pengar på det sättet som man kan tro när man läser det ovanstående men vad man än säger så kan man organisera upp vilket liv som helst om man bara är tät som en vakumtank. Kanske inte alla liv.... men mitt ialla fall.

Jag är så trött på alla underbara lagar som ger en funktionsnedsatt människa rätt till en rad massa saker... men i det verkliga livet fungerar det inte. Visst kan vi få en plats på ett kortidsboende men vi vill ha vår Z hemma... hemma där han bor. Kanske en kontaktfamilj tänkte vi för 10 månader sedan då vi fick ett beslut på varannan helg... då är det ju bara en liten familj vi måste lära känna... kanske kan fungera...
Men än har det inte dykt upp någon och LSS anser att Z har för stora medicinska och beteendemässiga problem för att sätta i en familj.... men personlig assistans kan det inte bli tal om eftersom Z är som vilken 3-åring som helst. Underbara lagar och regler.....

Fast egentligen vill vi inte ha en familj varannan helg eller någon hjälp alls längre. Vi vill klara vårt liv själva och vara en vanlig familj även om det är aningens mer kaotiskt tillvaro här än hemma hos en annan Svensson-familj. Men samtidigt vill jag ha hjälp... ja, jo...lite beslutsångest låter det nog som... men jag är trött på att be, fråga och kräva hjälp till min son... jag känner mig som en dålig människa då och jag vill inte tjata på någon att ta hand om Z ibland. Men jag vet att både jag och Marcus behöver avlastning så vi någon gång kan göra något tillsammans men det får aldrig bli på Z:s bekostnad för han är det finaste vi har.

Som igår... efter dagis planerade vi att ge oss ut och plocka svamp men kom snart på att skjuttokiga jägare löpte runt i skogarna efter älg så eftersom Marcus inte var nyrakad och jag befarade att han skulle kunna misstas för en fjolårskalv så åkte vi hem och lekte "laga-mat-på-Z:s-nya-plast-spis" istället. Men Z var inte lika införstådd med den tanken så han visade tydligt sitt missnöje med att... ja... var väldigt arg och självskadebenägen om man ska uttrycka sig milt. Men en liiiten stund innan läggdags kopplade han om och satt lugnt i mitt knä och studerade Musse på disney channel. Han satt avslappnat i mitt knä och fifflade lite med mitt armband och jag kunde inte låta bli att pussa honom i nacken så han fnittrade. Sen somnade jag med min prins i knät... inte länge, inte djupt men ändå. Men den tillfredsställelsen när Z visar sitt rätta jag och ett lugn som sällan beskådat den är helt oslagbar men uppenbart otroligt sövande oxå.
Mitt lilla hjärta!!!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar