Speciell eller speciell

Vad är det som gör det så svårt att verkligen acceptera en oväntad situation. De få gångerna jag oväntat blivit stoppad av lagens långa arm när jag är ute och kör är alltid oväntade. Så fort en gulfärgad reflexväst dyker upp i synfältet på höger sida bromsar jag automatiskt som jag samtidigt slänger en förskräckt blick på hastighetsmätaren och jag börjar snabbt fundera på om körkortet ligger i väskan. Allt sker så snabbt. Hjärtat börjar dunka hårdare och jag känner mig som en efterlyst fånge som är på rymmen.
När jag blir invinkad till kanten av den auktoritära konstapeln kan jag plötsligt inte köra bil längre. Jag får i fel växel och råkar oavsiktigt trycka till på gasen istället för bromsen när jag ska stanna. "Jaha"- tänker jag. "NU blir det garanterat alkoholtestning igen"
Mycket riktigt, konstapeln kommer fram till bilen med alkomätaren i högsta hugg medan jag sitter redo med mitt körkort i handen som skakar av allt adrenalin.
Varför känner jag mig så skyldig i närheten av poliser?
Jag pustar och frustar i deras lilla mätare och är rädd för att det är fel på deras mätare så den ska visa fel. Tänk om min kropp bryter ner alkoholen extremt sakta... det är ju tre veckor sen jag tog ett glas vin.

Konstapeln ser nästan lite besviken ut när han meddelar mig resultaten att jag är fullt nykter. Han går iväg med mitt körkort och passar på att slänga ett öga på min bil och hoppas nästan på att hitta något fel.
10 minuter senare åker jag därifrån... 2000:- fattigare och helt oväntat har jag gjort mig skyldig till mitt livs första brott.
Jag accepterade den situationen direkt, visst kändes det surt men jag hade kört för fort och lagar är till för att följas.

Kan det vara så att om en oväntad situation är skapad av en själv är mycket lättare att acceptera än om man inte kan rå för den.
Som man bäddar får man ligga?

När vi tidigt började förstå att Z inte följde sin utveckling så låtsades vi inte om det. Vi tog åt oss orden från omgivningen att barn är olika och jämför inte.
Vi blev erbjudna redan för ett år sen att börja kursen "Tecken som stöd" men Marcus vägrade tro att Z behövde det. Han sa blankt nej till en anmälan under hösten och försökte att tro att Z skulle komma ikapp.
Dagen vi fick Z diagnos förstod vi att vi inte längre skulle komma undan våra misstankar... och tecken-kursen blev ett måste för oss.
Och från att ha hoppet om att Z skulle bli som vilken liten pojke som helst så började vi slåss för kurser, information och framtidsutsikter.
Det senaste nu är att försöka få in Z i ett program om intensiv beteende terapi, vilket ännu inte finns på så många platser i Sverige. Programmet går ut på 30-40 timmars träning varje vecka för att förändra och skapa bra beteenden med positiv förstärkning. Det har med stor framgång fungerat väl på barn med autism och det kan mycket väl fungera på Z. Om vi inte blir beviljade den hjälpen från Landstinget får vi själva stå för kostnaden vilket innebär ca 2500:- per vecka... 10000:- i månaden! Som hittat!!!
Jag önskar att jag hade obegränsat med pengar så jag kunde ge Z alla de förutsättningar till ett bra liv och kunna använda mig av de metoder som är de bästa.

Men var är acceptansen? Vi kämpar hårt för Z och hoppar på allt som kan hjälpa honom. Hela vårt liv anpassas efter Z och hans möjligheter och begränsningar. Vi vill göra så mycket för honom och att han ska känna sig som alla andra barn.
Men varje gång, varje dag när jag ser ett av hans alla symptom blir jag så chockad och besviken. Jag glömmer på något sätt bort att han är speciell och har speciella behov. Jag ser honom bara som mitt barn inte som en funktionshindrad pojke. Är det därför jag inte kan acceptera hans diagnos i mitt hjärta?

Inatt när vi gick upp var Z på strålande humör. Efter sedvanlig dusch och vattenkrig gjorde vi en god välling som vi intog framför tv:n. Z tjattrade och tjoade med de tecknade figurerna som letade efter en diamant eller om de var på någon picknic... jag tittade inte så noga.
Plötsligt kravlade han sig upp och gick fram till mig och gav mig en stor blöt vällingpuss innan han gick vidare till Rocco som sov djupt i en fåtölj och tog tag i hans stora öra och gav ifrån sig ett glädjetjut. Jag skrattade högt när jag fortfarande myste över den spontana pussen jag fått samtidigt när hunden hoppade högt ur fåtöljen.
Han är för härlig min lille Z.