Schemaändring och framsteg

Igår var det dags för det sedvanliga förskole-habiliterings-föräldramötet igen. Vi träffas titt som tätt från alla håll och går igenom Z framsteg, behov och övrig brainstorming.
Jag och specialpedagogen infann oss först och vi slog oss ner i ett kök på höga tripptrapp-stolar som stod runt bordet. Stolarna är väl inte direkt anpassade för vuxna så att knöla in knäna under bordet var en ren vetenskap. När vi väl hade spjälat oss fast så kom rektorn och Z:s resurs in och föreslog att vi slulle sätta oss i personalrummet istället... med möbler för vuxna. Sagt och gjort så började vi tränga oss loss och följde snällt efter.

Denna dag var personalen underbemannade pga sjukdom så jag erbjöd mig att ta med Z hem efter mötet så resursen kunde gå på tecken-kursen som hon gör varje vecka. Det tyckte rektorn var en god ide så det var det första vi spikade.
Mötet gick mycket bra... lite för bra nästan. Jag undrade flera gånger om det verkligen var Z vi pratade om. Resursen sa att han har börjat prata några ord. Jag vaknade till ur min trötta dimma och frågade: "Z?"
"Ja, jag berättade ju det att han sa "AKTA" för några veckor sen"
Jo, nu kom det tillbaka att hon nämnt något om det och att jag en tid försökt att få honom att säga det hemma också vilket jag inte har urskiljat ett rent ord av.
"Nu säger han TACK också" berättade hon stolt.
Åter igen höll jag på att ramla av soffan vi satt i och stirrade på henne. Men va fasen, har jag glömt bort att hon berättat det också? Minnet är inte bra längre.... och jag bläddrade frenetiskt i min gröna bok för att hitta en anteckning om saken men fann inget.
Hon fortsatte att berätta om Z:s framgångar när hon samtidigt tecknade vant. Han la alla klossar rätt i klosslådan, la pusselbitar rätt, trädde ringar på en pinne enligt instruktioner med mycket mera.

Jag fick ett minne från föregående natt när han pepprade mig med klossar och bet sönder en pusselbit under vår nattliga träning (vi har ju inte så mycket annat att göra).
Z är en A-elev på förskolan om man nu kan uttala sig på det sättet och hemma vill han inte visa sina färdigheter.
Kan det skilja så?
Uppenbarligen kan det vara fallet och även att jag kände mig som den sämsta morsan i hela världen vid det tillfället så blev jag så glad när jag förstod hur viktig resursen är för honom... och då menar jag just DEN resursen.
Hon är så lugn och avslappnat och har ett stort sinne för humor. Ursprungligen är hon från Iran eller om det var Irak... minnet igen... och jag vet inte om hon har ett annorlunda sätt medfött när det gäller pedagogik eller möte med barn till skillnad från en svensk? Eller är det bara hennes otroligt fantastiska sätt att vara på. Z älskar henne och jag avgudar henne.
Som jag har nämnt vid ett tidigare tillfälle... Z:s förskola är en förebild för barnomsorgen som den borde vara. De bästa har samlats där och de är en sådan otrolig trygghet för oss för att inte nämna ... tillgång.

Tyvärr är resursen (som för övrigt har ett namn) bara timanställd och osäkerheten är stor om hon får vara kvar hos Z efter sommaren. Både jag och specialpedagogen vädjade till rektorn att behålla henne och på något sätt ordna det. Rektorn kunde givetvis inte lova något för det finns en massa lagar och regler om övertaliga och omplaceringar inom kommunen men hon lovade att kämpa för henne.
Rektorn har också klättrat många steg uppför min respekt-lista.
Hon är en fantastisk kvinna som gör allt i sin makt för att Z ska få det bästa. Det tog nog ett tag innan jag insåg det men nu tvivlar jag inte längre.

Efter det överförväntan bra mötet hämtade jag Z som nu var nyvaken och satt i sin utesovdress i form av en blå kanin, och sedan skickade jag iväg resursen till tecken-kursen. När jag sedan stod och klädde om Z så kom en annan förskollärare och frågade var resursen var för en av personalen skulle gå hem. Hon hade jobbat sedan sex på morgonen och med tanke på att de var en man kort så skulle resursen täcka upp resten av dagen.
"Eh, jag sa att hon kunde gå på kursen så jag tar hem Z lite tidigare istället" svarade jag nervöst när jag insåg att den övriga personalen inte var införstådd med mitt erbjudande. Själv hade jag inte en tanke på att de var underbemannade och hjärnan var som vanligt på rast.
Som tur var hade rektorn accepterat uppgörelsen tidigare så jag slapp att själv stå med hästhuvudet.
Så de fick snällt jobba ett alldeles för långt pass och jag gick skamset därifrån medan jag skällde på mitt frånvarande minne.

Vi firade sedan Marcus födelsedag hemma hos mormor med tårta och lägenhetsröj från Z sida. Tyvärr var hans energinivå alldeles för hög för att vara på möblerat utrymme så vi spenderade eftermiddagen i lekparken hemma istället där han skulle köras runt i skottkärran.

En bra dag i det stora hela men personalchefs-infallet skulle jag nog vilja bortse från.