Förkylningstrots

Påskdagens morgon bestämde vi oss att åka ner till min moster och morbror och avlägga en visit. Z verkade mycket piggare och en liten bilutflykt kan väl pigga upp de flesta.
Även mormor packade vi med oss för en trevlig heldag hos släkten.
Z sov mest på vägen dit och Marcus som idag fick sitta bak i bilen satt och nickade sömndrucket.
Personligen störde jag mig mest på övriga bilister. Det skulle köras i 50 på 80-vägar, vänstersvängar utan blinkers och folk som uppenbarligen skulle behövt en farthållare pendlade i hastighet framför mig. Jag kände att min bil var en slags magnet som drog till sig söndagsåkarna. Men bäst som jag är ute på vägarna fostrade jag dem vänligt men bestämt med min tuta så nu ser nog världen lite bättre ut.
Humöret är inte alltid i balans när man inte sover... kort stubin och ingen som helst förståelse för bilister som bara vill åka sakta och titta på tussilago i vägkanterna.
Efter en dryg timma körde vi in på gården och parkerade på den finkrattade uppfarten vilket Z snart skulle se till att krattningen var ett minne blott.
Han släpade tydligt sina coola gympadojor genom det mjuka gruset som om det vore hans enda uppgift i livet.

Mycket snart satte han min kusin Lina i arbete genom att rensa och studera ett litet träd fullt med färgglada ägg.

Efter en delikat fika med brylepudding som Z smaskade glatt mellan hostningarna som nu envist började återkomma var det dags för nya äventyr i deras gigantiska trädgård. Den skulle inspekteras och lyckan var när han hittade en rosa kruka som Lina visade att man kunde hälla vatten i...
Efter några timmar med mycket trevligt sällskap från moster, morbror, kusiner och kusinbarn drog vi oss hemåt och Z somnade efter ca 50 meter.

Måndagen eller Annandagen som det envist heter efter påsk var inte Z så alert. En vaken-natt med hosta och mycket tårar gjorde honom mer trött än vanligt så humöret var väldigt varierande. Men en sjuk Z innebär inte en lugn Z. I min lilla trånga värld sitter man i soffan under ett hav med näsdukar och ser på film och läser mysiga böcker. Man sover och dricker huskurer som viserligen aldrig fungerar och även en skopa glass försvinner ner i den svullna halsen.
Men inte Z. Hyperaktiviteten blir aldrig sjukledig även om hans lilla kropp är det så om man försöker få honom att ta det lugnt en dag på mina villkor är det som att kasta ett gäng smällare under tröjan på honom. Slutligen exploderar alla, en efter en och resultatet blir värre än innan.
Så det var bara att gå ut och FÖRSÖKA få honom att ta det lite lugnt.
Han tröttnade nog på mitt tjat om att läsa böcker och sitta ner under ett parasoll och sjunga så han tog sina hörselskydd likt sin far och tog en vända på sin fyrhjuling.

Men tröttheten tog ut sin rätt och in ville han inte så vi påtade i trädgården och tog en promenad innan han gav med sig.

Ja det var påskhelgen i sin helhet och nu börjar vardagen igen. Dagis som är väldigt efterlängtat och alla möten med habilitering... kanske inte lika efterlängtat. I morgon ska vi äntligen få träffa en psykolog för att prata om beteende träning för Z... tror jag ialla fall. Då gäller det att fälla ut klorna och se till att Z får Intensiv beteende terapi beviljad och inte bara ställs i en kö som de påstår att "så är det"
Jag vill för Z:s och vår skull ha en tydlig arbetsplan på hur vi redan nu kan påverka hans framtid och liv och då duger det inte att stå i en kö. För vänta har vi redan gjort... alltför länge.