Hoppet till Lucknuckan

"Lucknucka" var ett uttryck jag fick höra för första gången för ca 10 år sedan när jag gick en säljutbildning. En av föreläsarna var en mycket bestämd dam som var otroligt kompetent inom sitt område och en av hennes uppdrag var att lära ut ödmjukhet i en försäljning och i kontakten med kunder. Damen i fråga var själv allt annat än ödmjuk och de flesta fick en otrolig respekt för henne och man fick känslan av att vara nio år igen sittandes vid den slitna skolbänken och inte våga svara på en fråga ifall man hade fel. Bara blicken från henne fick mig att vilja bryta upp några plankor i golvet och krypa osedd iväg ut genom husgrunden.
Men ändå är hon en av de bästa föreläsarna som jag har upplevt. Stenhård, kunnig och någonstans därinne en mycket humoristisk dam.
Hon ville få oss att alltid visa en proffesionell sida av oss oavsett dagsform eller hur vi uppfattade en kund.

Hon jämförde tråkiga människor inom olika serviceyrken som "Lucknuckor". "Ni vet de tjuriga kärringarna som satt bakom luckan på postkontoret!" Det var en lucknucka.
Någon som var trött på sitt yrkesval, älskade fredagar och hatade måndagar.

Jag hade kontakt med en "Lucknucka" igår och hon var nog av den värsta sorten. Jag har en tillfällig handläggare på LSS som ska ordna avlastning för oss på bästa sätt så att det framförallt gynnar Z. Vi står i kö för kontaktfamilj men det bästa vore om grabben får vara hemma, där han faktiskt bor. Men en fin kontaktfamilj skulle kännas bra mycket bättre än kortidshem... varför kan jag inte svara på.
Men redan när jag svarade i telefonen och hörde hur hon presenterade sig kände jag att hon var på krigsstigen, laddad för att bara jävlas.

Hon började återigen tjata om korttidshem och låtsades låta förvånad när jag sa att det kanske blir aktuellt i framtiden när Z kan kommunicera så jag vet om han trivs eller ej men i nuläget är det inte vår vilja.
Alla andra insatser är uteslutna pga av jag är arbetssökande och som alternativ bad hon mig att sova på dagtid eftersom jag ändå är arbetslös.
"Men om jag sover bort mina a-kassadagar står jag på bar mark sedan fortfarande utan jobb" sa jag förvånad över hennes förslag. "Dessutom står det i reglerna att man aktivt ska söka arbete vilket jag gör hela dagarna med företagsbesök och oändliga telefonsamtal... vill du att jag ska fuska?" frågade jag.
Jo det var det väl värt tyckte hon... men det bästa är ändå att vi lämnar Z varannan natt till ett boende.
Jag blev så ledsen och försökte berätta för henne hur det kändes att mer eller mindre bli tvingad att lämna bort sitt barn för att man ska få sova... något som är självklart för så många andra.
Som svar på det fick jag veta att får man ett funktionshindrat barn får man ta skeden i vacker hand och acceptera hem och liknande.... sagt helt utan känslor.

Det slutade med att jag bjöd hem lucknuckan i fråga att bo hos oss några dygn men det tog hon som ett hot.
Ja, hon var verkligen på krigsstigen.
Det värsta var nog att hon påstod sig veta hur det var att leva vaken dygnet runt och leva utan sömn. Jo hon hade haft småbarn också och när de är så små som Z är det ingen skillnad på barnen... det visste hon.
Vi har det inte värre än någon annan och tar vi inte hennes erbjudande får vi skylla oss själva.

Det var skönt att höra att jag inte är ensam om vakna 22 timmarsdygn med en hyperaktiv kille som närsomhelst slungar huvudet i golvet, biter sig i händerna, river allt han ser och när man föröker trösta honom får flera rivsår och bitmärken i ansiktet. Det var så jäkla skönt att höra att alla föräldrar till barn på 2 1/2 år har det likadant!!!!

Ja innan vi avslutade det turbulenta samtalet uppfattade jag att de skulle ta bort oss från turlistan för en kontaktfamilj och att om vi får avslag på vår ansökan om personlig assistans hos försäkringskassan var det bara att kasta bort tiden om vi söker hos kommunen istället. "Vi beviljar inget för er!" säger hon utan att det ens finns en ansökan. Får hon verkligen säga så? Ta ifrån oss hoppet att få en fungerande vardag.?

Ja så här med facit i hand funderar jag på att lägga ner alla försök att ordna en bättre tillvaro för oss med kommunens hjälp.
Det går åt för mycket energi att bli ledsen och nedtryckt av en utomstående person som har makten på sin sida. Hade hon bara varit sakligt och ödmjuk i sina svar hade jag accepterat det bättre. Hade hon haft ett hjärta och vetat hur det känns att få ett barn som inte är som alla andra så hade hon varit mer ödmjuk.
Jag blir ibland glad i efterhand att man stöter på sådana människor i livet... för då vet man hur man själv inte vill vara!

Idag har jag tagit nya krafter och känner att vi, vår familj är starka tillsammans och så länge vi får vara tillsammans så övervinner vi allt!