Man väntar och studerar sin mage växa till dimensioner man inte trodde var möjliga i nio långa månader. Man planerar, funderar och skapar sig en bild om hur livet kommer att bli. Nyfikenheten tar överhand och man tittar vilket kön det är. Oändliga namnlistor skrivs men det slutar med att man väljer ett namn 10 minuter innan förlossningen eller kejsarsnittet i vårt fall, ett namn man aldrig ens tänkt innan.
Man tänker och hoppas att barnet ska vara friskt och man känner efter och nojar av minsta avvikelse i rörelserna av rädlsan för att något är fel.
Huvudsaken att han är frisk!!!
"Titta, en fin pojke!" utbrister någon bakom skynkena de hängt upp så jag inte ska se hur de karvar i min buk.
De visar snabbt fram det tysta lilla kladdiga knytet som är helt blå om händer och fötter innan de rusar iväg med Marcus tätt efter.
Där ligger jag kvar, uppskuren och intäckt med tygstycken. Lyssnar... lyssnar efter gråt, skrik... något som bevis på att han lever.
Jag börjar klia mig i ansiktet... hårdare och hårdare. Jag kan inte tänka på något annat än att jag vill skrapa av mig ansiktet för det kliar så jäkligt. Jag får en spruta för den allergiska reaktionen jag fick pga något och jag kommer till sans igen och frågar efter Z.
"Mår han bra?" tårarna rinner ner över mina sönderkliade kinder.
Några minuter senare kommer de in igen... Z invirad i ett vackert täcke med trycket "Tillhör Landstinget".
De lägger honom på mig och jag möter hans blick. Vilker vackert barn... helt perfekt. Alla fingrar och tår. Helt jävla perfekt.
Han var fortfarande svartblå om händer och fötter med det var visst normalt... vad visste jag.
Snart var syjuntan klar med min fortfarande enorma buk och vi rullades upp till avdelningen.
Lyckan var så stor och så overklig. Fantaskiskt ögonblick som inte fick ta slut. Jag ville stanna tiden och vara så här lycklig jämt.
Syjuntan hade väl missat någon kurs i tråcklerikunskap för jag började blöda oerhört och min puls var så snabb att jag trodde att jag skulle ramla ur sängen. Men det märkte jag inte av.. jag trodde det kändes så när man var i ett lyckorus. Jag tittade bara på mitt perfekta mirakel och mötte Marcus stolta blick.
Nu kan inte något gå fel!!
Idag har jag slagits med näbbar och klor på LSS-kontoret i Linköping inte lika lycklig. Visst magen har krymt någon storlek och det mest fantastiska har jag kvar men nu handlar det om avlösning och tjat på att vi ska lämna honom till detta korttidshem.
Från födelselycka till korttidshem... tänk vad en framtidsplan kan ändras.
Jag försöker få dom att förstå att jag inte vill lämna ifrån mig mitt barn som inte kan kommunicera ännu. Han kan inte på något sätt berätta för mig vad som hänt på detta hem, om han trivs, om alla är snälla...
"Ja men det är det väl värt om ni får sova" säger den kalla handläggaren.
Inget är värt att Z kanske vantrivs... INGET!
Vi måste väl kunna lösa det i hemmet... att jag får bli avlösare till mig själv eller något.
Vi kan få en av deras avlösare hem till oss eventuellt men då är vi tre vakna varav en med lön... det känns mycket onödigt och jag får inte sova mer för det. Kanske om vi får möjligheten att bygga ett nytt hus anpassat för Z och med ordentlig ljudisolering, då kan det gå.
"Öronproppar... har ni provat det?"
Ja, vad tror hon efter 2 1/2 år utan sömn....jag har till och med suttit i en sovsäck i bilen i -10 grader för att få vara ostörd i en av mina sovnätter.
Vart allt detta slutar vet jag inte men dåliga tips från en som säger att de ställer upp för oss och inte har en aning om hur det känns att ens behöva överväga att lämna bort sitt älskade barn bara för man behöver sova vill jag inte ha.
Jag tänker på alla kämpande föräldrar som utöver sin kamp för sitt barns bästa måste slå sig fram bland olika myndigheter och vara duktigt pålästa i alla lagar och förordningar för att få den hjälp man har rätt till.
Helst skulle jag vilja leva mitt liv själv med min fina familj... utan myndigheter och annat skit.
Helst skulle jag vilja att Z kunde prata med mig som alla andra barn kan med sina mammor.
Men vad ska man göra? Ingen vet, ingen kan... det kan var så ensamt ibland.
Att behöva be om hjälp låg aldrig i min planering... vi skulle bara vara en vanlig familj som levde...som alla andra.
Men oavsett hur det blir så är det Z som räknas i första hand och ingen sur, kall handläggningstant kan någonsin få mig att gå mot mina moderskänslor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar