Civilkurage

Jag kommer ihåg ett tillfälle för några år sen när jag flanerade inne i stan i jakt på att hitta en affär där jag kunde bränna några riksdaler på något helt onödigt.
Det var en kall januari eftermiddag och torget var istäckt och osandad på sina ställen.
Jag gick i ett myller av människor som stressade fram och hade bråttom. En bra bit framför mig ser jag en äldre dam göra en frivolt på en isfläck och hon slog i rejält på den kalla hårda asfalten.
Jag började naturligt att öka takten fram mot henne men eftersom jag var så pass långt från henne så tänkte jag att någon annan förbipasserade skulle hjälpa den nu sprattlande kvinnan som låg raklång och försökte räcka sig mot sin handväska. Men allt eftersom jag närmade mig henne så såg jag folk som helt nonchalant passerade samtidigt som de stirrade på den hjälplösa kvinnan. INGEN stannade! Så när jag kom fram och tog ett stadigt tag i tanten och reste henne på ostadiga fötter var det till och med några urblåsta sk medmänniskor som hade mage att stanna upp och bara stirra!
Jag plockade upp tantens tillhörigheter och försäkrade mig om att hon inte brutit något innan jag sedan följde henne till hennes destination.

Vad är det med folk... är det så jäkla farligt att hjälpa en nödställd medmänniska?
Vid ett annat tillfälle under en krogrunda bevittnade jag en gruppmisshandel i en park i staden. När jag närmade mig stod det redan ett antal människor och bara stirrade på den stackars grabben som blev sparkad och hoppad på. Jag gav mig givetvis in i matchen utan att tänka mig för medan min dåvarande partner ropade "NEJ" efter mig.
Samtidigt från ett annat håll kom en annan liten tjej springandes som ett ånglok med samma mål som jag. Bli den sönderslagnas killens sköld.
Bråkstakarna skingrade sig snabbt och la iväg mellan husen. Killen klarade sig ganska bra efter omständigheterna och polis tillkallades.
Så två tjejer förhindrade en ev svår tragedi medan andra inte vågade utsätta sig. Visst, det kan var väldigt dumt att ingripa och utsätta sig själv för skada men att leva med att någon blir allvarligt skadad eller rent av dör... det skulle jag inte klara av.

Jag tänker ibland om något skulle hända mig eller någon i min familj så verkar chanserna små att någon ingriper. Var är det sk civilkuraget? Vad är folk rädda för? Att stå i centrum och bli uttittad av andra blängande människor.
Ett sådant blängande tillfälle var när jag hade ett besök hos en frisör i ett köpcentrum i staden. Frisörsalongen hade stora skyltfönster som vette ut mot det övriga centret där folk passerade förbi. Vid tillfället satt jag och tog det lugnt, bläddrandes i en skvallerblaska och drack mitt automatkaffe som de bjöd på medan mina tusen slingor skulle göra mig till en naturlig blondin. Håret var fullt av folie och jag påminde nog om en utomjording.

Utanför ser jag en familj med två barn som står och diskuterar livligt. Den yngsta som kanske var i ettårs-åldern satt i sin vagn och tittade på sin storebror som var ca tre år. Storebror var på något sätt inte nöjd för han grät och ville inte gå åt samma håll som den övriga familjen. Till slut sätter han sig demostrativt på golvet vilket snabbt följs av att fadern rycker upp honom på fötter igen och höjer sin hand och slår den lille pojken rakt över ansiktet!
Pojken tystnar och ser med stora ögon på sin väldigt arga far.
Jag i min tur flyger upp ur frisörstolen och ropar "Han slog pojken!" som jag samtidigt börjar banka på den stora rutan. När jag ser mig omkring upptäcker jag att fler har bevittnat det inträffade och de sneglar på familjen som snabbt avlägsnar sig från platsen och sen på mig som tjoar om att ringa polisen. Sen sjunker de ner i sina tidningar igen och frisörerna fortsätter sitt arbete.
Jag var så upprörd och ville springa efter och attackera den slående fadern. Men de var borta och nu var det bara jag som var det störande momentet.
Det rådde en tystnad på salongen efter det och jag avbröt min behandling och stack därifrån, blöt och halvgul i håret sökandes efter att ställa allt tillrätta.
Men de var borta som vinden och det kändes meningslöst att ringa lagens långa arm.

Idag känner jag fortfarande skam att jag inte sprang ut och höll fast honom eller att jag inte fick personalen att ringa på vakterna. Var var mitt civilkurage då?

Det pratas om en ny lag som är på förslag... att man ska kunna bli straffad om man inte ingriper när en människa är i nöd så länge man inte utsätter sig själv för fara. Det kanske vore nåt men samtidigt, ska man behöva lagstadga medmänsklighet?