fredag 4 mars 2011

På ålderns höst

Jag är en gammal kvinna. Vimsig, inget minne, dricker mer kaffe än jag borde för jag har glömt bort att jag precis druckit en kopp när jag häller upp en ny. Jag är ljuskänslig så mörkerkörning är bara att glömma. Skulle svänga av E4:n för en tid sen när jag upptäckte att jag inte såg var vägmarkeringarna var. Jag gissade där jag susade fram i en sänkt hastighet letandes efter ett vitt sträck på högersidan som jag kunde följa. Jag har svängt av vid just den avfarten tusen ggr tidigare så det var ingen nyhet att den ska vara här någonstans. Jag sänkte farten ännu mer och trevade mig fram, meter för meter medans regnet slog mot min till synes rena bil. Plötsligt uppenbarar sig en stor blåvit skylt mitt framför bilen...skylten som står mittemellan avfarten och huvudvägen. jag svängde kraftigt åt höger och missade precis refugen och det intilliggande diket. Jag var fan blind. -Kärringar ska inte köra bil, tänkte en lastbilschaffis som legat bakom mig någon kilometer när jag sökte efter min avfart. -Skitgubbe, tänkte jag.
Jag kom hem oskadd den gången oxå men sedan dess kör jag bara om det är ett måste. Förr älskade jag att köra om natten i mörkret. Lugnet, luften och avkopplingen var total! När blev det så här?
En synundersäökning och ett läkarbesök senare stod jag bed två lappar i handen som intygade att jag har bättre syn än ugglan som bor i skogen här.
Idag känner jag mig så gammal. Hade det varit varmare hade jag tagit med ett handarbete och hängt en sjal över huvudet och satt mig vid husknuten på en gammal ranglig stol likt en grekisk tant i en yougurt-reklam.
Även talet svek idag. När jag lämnad Z på dagis i morse uppfattade inte personalen mit mumlande och svamlande. De trodde nog jag tagit en rejäl slurk Baileys till morgonkaffet. Jag kände att mina ord kom ut som en kväljning eller som när en get ropar på sitt lamm (eller vad nu getbebisar heter) över kullarna.
En stund senare när jag skulle anmäla min närvaro i en reception där jag hade ett möte var det samma visa. -Ursäkta, sa damen i lucka. -Jag hör inte vad du säger?
Men va fan är det som händer. Har jag fått en propp eller? Jag vinglade hem till min mamma en stund senare och svamlade ut om allt. Varför, vad, hur????
Vad skönt det är att ha en mamma ni! Någon man bara kan sluddra ur sig allt inför...OCH de förstår allt hur illa det än låter.
Det fick mig att tänka på Z. Så här har han det varje timma på dygnets alla timmar. Blu, blä, dahhh, gaaa...-Men fatta då för f*n! Han viftar med sina små knubbiga händer sitt teckenspråk som han är så duktig på. Men han har lite egna varianter hur tecknen ska göras så det är inte alltid lätt att uppfatta hans önskan eller fråga. När ska jag bli en mamma som förstår allt sitt barn vill? När ska Z känna sig förstådd av mig. När ska han behöva känna sig trygg med att hans önskan blir förstådd? -Mamma, jag är trött! -Jaha, svarar jag. -Vill du leka med klossar?
-Men hör du inte...jag vill SOVA.
-Jaha, bilen. Kom så ska jag putta dig på den.

Orsaken till min ålderdom idag är bara ren och skär sömnbrist med en oro som inte kan släppa. All min vakna tid tänker jag på lösningar för Z och hur allt kan bli bra. Psykbryt kallas det nog i folkmun.
I skrivande stund glappar käften på mig igen utan några större problem men för Z är det forfarande jobbigt. Han kan inte bara sova ut några nätter så blir allt bra...han kanske måste leva med detta. Han kommer att lära sig teckna bättre det är jag säker på men han kanske aldrig kommer att säga "Mamma".

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar