måndag 14 mars 2011

Ett tecken...

Något som jag tror många föräldrar väntar på är det första ordet från sin lille. Bebisen ligger där likt en skalbagge som hamnat på rygg, i sitt nya fina babygym med spöket laban på och vevar med armarna och benen och jollrar olika ljud. Man väntar och lyssnar... Den lille rapar belåtet till följd av den enormt stora lunchen en stund tidigare.
- Sa han mamma? Jo, visst sa han mamma!
Bebisen ser stort mot mamman och visar sitt tandlösa leende.
Modern ringer direkt till bästa vännen, kusinen, mannen och några till och berättar om det första ordet.
- Oj vad tidig han är.
- Kul för dig, svarar en annan vars barn som är i ett-årsålder inte ens haft en tillstymmelse till att forma munnen och spotta ut ett förståeligt ord.

Man hör det man vill höra och ser det man vill se.

Z har sen några dagar tecknat "Mamma". Det är vi nästan säkra på. Eller jag och hans förskollärare i alla fall. Innan förundrades jag varför han tecknade padda men inte mamma. Tecknen är snarlika så när han gjorde det tecknet svarade jag: - Ja just det, en padda. Bra Z.
Även att det inte var någon padda i närheten varken på bild eller tv:n.
Kan det vara så att mamma-tecknet inte är så nytt. Han kanske har gått länge och försökt tilltala mig men jag avfärdar det som paddan. Så nonchalant. Hoppas nu inte bara han tilltalar mig som paddan när han väl börjar prata.
- Paddan, jag är hungrig.... det låter inget vidare.
När han börjar prata, om han börjar prata...

Z har en förmåga att vara så glad i fel situationer kan tyckas. Klämmer jag fingret i dörren, eller när han sliter av en tuss med hår från mitt huvud kan han skratta gott.
Även om han själv gör en ofrivillig kullerbytta ner från soffan och landar på näsan kan han titta upp med ett leende. Han har mycket hög smärttröskel, men ändå.
Inatt var det ett sånt exempel. Jag vaknade tidigt... förmodligen var det fortfarande samma datum som när jag somnade, av ett hysteriskt skrik från hans rum. Vant slog jag på tv:n där jag ser honom via mörkerkameran i hans rum. Jag såg bara ett virrvarr med ben och fötter som stack ut här och där. På två sekunder stod jag i hjälpande ställning bredvid hans säng. Han hade kilat fast sig med benen i spjälsängen rejält och jag var livrädd att han brutit något. Så fort han fick se mig blev han glad och lugnade ner sig och började pilla på en napp medan jag försökte trassla ur honom från den högst onaturliga ställningen jag sett.
Inte ledsen, inte arg. Men vid det laget fanns det inte en chans i världen att få honom att somna om så vi bryggde kaffe och inväntade soluppgången tillsammans. Vid halvsex slocknade han bredvid mig i soffan och sov en liten stund och jag var inte sen att somna.

Jag vaknade av att han en halvtimma senare satt och petade in en mycket kladdig napp i min mun samtidigt som han bubblade sitt eget jollerspråk. Vällingen hade uppenbarligen kommit upp när han sov och det var nu den som han ville att jag skulle ta del av. Kladdig i hela ansiktet gav jag ifrån mig ett ej så barnvänligt ord, nersmetad med en gång förtärd välling. Z log stort och tyckte att det var en mycket bra början på dagen.

1 kommentar: