tisdag 1 mars 2011

En definierad lycka

Vilket fantastiskt liv jag blev utvald att leva. Jag har aldrig sett det så tidigare. Visst har livet känts fantastiskt många gånger under mina 12331 dagar i livet.
Som den morgonen i mitt föräldrahem när jag tidigt på morgonen studsade ur min säng och tog ett ärevarv i vår lilla trea i stan. Jag var nog i fyra-fem årsåldern och väldigt morgonpigg på den tiden. Varje dag var en ny upplevelse och inget malde i mitt huvud om framtidens tunga dagar. Julgranen stod där den placerats för över en månad sedan. Röda kulor och en massa glitter. Jag önskade att varje dag skulle vara julafton med alla klappar och förväntningar. Men åter igen stod den där med en hög barr under sig som mamma slet med att dammsuga bort varje dag. En barrande gran är som hår på benen...det dyker ständigt upp nya hur man än kämpar med att få bort dom. Just idag, denna lördagsmorgon klockan 6 såg den ut att den hade fått nytt liv. Mamma som vanligtvis jag brukade skaka om på helgerna tidigt i ottan -SOVER DU??? ropandes i hennes sovande öra medans jag skakade henne. -Inte då sa mamma med en gäsp och följde snällt med mig upp. Hon satt redan i soffan vaken med en kopp the och log finurligt. Då visste jag inte att hon och pappa hade slitit halva natten med att förbereda mitt livs bästa julgransplundring. Efter ytterliggare en inspektion av granen upptäckte jag att den var proppfull med godis. Röda remmar hängde överallt, små ckokladbitar var prydligt upp hängda och klubbor hängde och dinglade överallt. Vilken glädje, vilken lycka. En GODISGRAN!
-Thessa, vi har en godis grann. Titta! Jag rusade in på hennes rum och anföll min storasyster där hon låg i djupaste REM-sömnen och med fara för livet skakade jag liv i henne. Hon var inte känd för sitt goda morgonhumör på den tiden direkt men i en sån här situation tänker man inte. EN godisgran!!!

Eller den gången min pappa tog med mig ut på sjön för att fiska med mormor. Jag satt och plaskade med ett pimpelspö i vattnet för att locka på alla fiskar medan far och mormor drog djupa suckar och visste att gammelgäddan får vänta till kommande helg. Men skam den som ger sig. Två fina abborar bar jag stolt hem...min första storfiskardag som blev början på mitt enorma fiskeintresse..som inte har resulterat i något medlemskap i "största fångsten-klubben" men ändå.

Lycka är mycket svårt att definiera. Idag skulle jag inte bubbla av glädje om Marcus hade smällt upp en godisgran i vardagsrummet eller om en fiskehelg hade resulterat i suckar och en fångst på totalt 50gram abborre. Men...jag har fått leva och kunnat ta alla möjligheter som bjuds och gjort egna val...bra och dåliga. Jag har burit hela kläder, ätit mig mätt, fått presenter när jag fyllt år och när jag inte fyllt år. Jag har självständigt gått till affären och köpt en glass på sommaren när jag var 8 år för att snabbt sluka den på vägen hem. Jag har valt var jag ska sova om natten. I min säng, mina föräldrars säng, någon annans säng... eller på en altan en blöt midsommar. Jag har dessutom kunnat sova. Fått min sömn så jag kunde växa, utvecklas, vara glad och reta min syster så hon attackerade mig likt en pitbull. Jag har haft en fantastisk uppväxt och alla delar i min kropp vid tillverkningen av mig hamnade där de skulle. Huvet på toppen o fötterna på andra sidan. Hela fina kromosomer, rätt antal uppsättningar och dessutom, otroligt vackra bruna ögon (lite självsmicker har ingen dött av).

Jag önskar av hela mitt hjärta att Z kunde få det. Jag kan inte ge honom det. Han blir överöst av presenter, kramar, upplevelser, kärlek. Men en godisgran kan rent av döda honom. Han kommer aldrig kunna gå själv till affären och köpa sig sin speciellt utvalda glass och sluka den snabbare än pappret åkte av, inte ta cykeln till stranden med sina kompisar, inte välja var han vill sova.
I morse gick han fram till mig på sina små fötter och gjorde kex-tecknet. Ibland har vi lite fest här på nätterna då han smaskar kex och dricker ljummet vatten (hans favorit) och tittar på SångHatten. En mycket välanvänd dvd där barn sjunger med tecken. Han älskar den filmen. Men i morse blev det inget kex. Det flyter ju inte. Hur förklarar man för en liten gullunge som kämpar för att lära sig kommunicera med sin omgivning att -Du har ett sväljproblem som gör att du kan sätta ihjäl dig om du äter annat än pureliknande mat. Nej, mitt hjärta. Du får inte ljummet vatten heller för det måste vi förtjocka först.
Jag gjorde snabbt i ordning en flaska tjock välling till Z och tecknade och sa till honom att välling är väl mysigare. -Kom här till mamma så sitter vi på soffbordet och tittar på din musikfilm.

Z kommer aldrig att få mina förutsättningar men han kommer aldrig att sakna dem heller. Han kommer aldrig att behöva känna sig speciell på ett negativt sätt eller utanförskap för så länge jag & Marcus finns så ska han känna att han är lyckligt utvald och har alla möjligheter i världen. Inga hinder som inte går att ta sig över och inte några motgångar som inte går att använda till sin fördel.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar