Egentid

Idag har jag varit på ett av många sömn-möten med habiliteringen. Vi träffas under ett par timmar och diskuterar rutiner, möjligheter, framgångar och motgångar. Det är en arbetsterapeut och en sjuksköterska som håller i trådarna. De är otroligt hjälpsamma och angelägna att få hitta en lösning som passar oss.
På sömn-mötena är inte Z med utan han sprallar loss på dagis under tiden så jag får diskutera fritt utan att springa efter grabben som sliter ur datakopplingar och telefonjack på rummet. Det känns som lite egentid nästan.
Jag ser till att åka hemifrån i god tid så jag hinner köpa mig en cappuccino att ta med sen sätter jag mig i deras väntrum och läser den lokala dagstidningen vilket jag inte ofta har tid med. Det är så underhållande att läsa Dagens ris och ros. Jag kan inte förstå hur man kan störa sig på små mycket småsaker i samhället. Hundbajs brukar vara ett självklart dilemma för många. Jag tänker mig hur de på sin promenad sladdar i en färsk hög byggd av grannens collie, svärandes står och skrapar skon ren mot en trottoarkant. Sen linkar de hem och fattar pennan och skriver så det ryker om hundägarnas oansvarsamhet och skickar in till lokaltidningen. Undrar hur det känns när det publiceras? Tror de att hundägaren verkligen tar åt sig och genast införskaffar extra påsar att lägga i reservfickan. Ne, jag tror att de, om de överhuvudettaget läser insändaren, nickar medhållande och tänker att de drar sitt strå till stacken i alla fall. Förutom i morse när lilla Rufus hade slängt i sig lite väl många torkade grisöron så alla fem hundpåsar tog slut på fem minuter... då lät jag det ligga men det var ju inte med mening. Nöden har ingen lag.

Men samtidigt när jag läser nästa insändare som Dagen ros blir jag varm inombords när Agda tackar flickan i den blå bilen att hon stannade och hjälpte tanten med rullatorn som envist hade fastnat i en snödriva.
Tänk om Hundbajspolisen råkat komma förbi när tanten stod och slet i sin rullator i halkan. Hade han hjälpt henne eller bara hållt ett kort föredrag om hundägarnas nonchalanta stil samtidigt som han nu skrapade skon mot snövallen bredvid rollatorn.
Oavsett vad som är rätt eller fel så tycker jag att friheten att uttala sig och fritt uttrycka sin åsikt är en rättighet. Sen om jag kan tycka att det finns viktigare saker i världen så kanske deras upplevelse känns lika viktig för dom.

Jag satt nu alltså och gottade mig med min cappuccino och allas åsikter i tidningen, långt borta från verkligheten. Jag såg barn och föräldrar busa runt i väntrummet men jag hörde dem inte. Marcus, min sambo, har en fantastisk förmåga att stänga av alla ljud runt honom ibland... konstigt nog när jag har något MYCKET viktigt att berätta, så nu gjorde jag likadant. Jag hörde bara ljuv avkopplande musik i huvudet och önskade att tiden skulle stanna. Plötsligt böjer sig någon över mig och när jag tittar upp med ett ryck nuddar jag nästan hennes näsa med min. Tidningen råkade jag skicka iväg nån meter ut på golvet samtidigt som jag utbrast något förskräckt ljud.
Det var arbetsterapeuten som hade ropat upp mitt namn men i min egentids-dimma hörde jag inget så därför hade hon gått fram till mig.
Vi samlade oss båda två medan vi plockade upp tidningsbilagorna från golvet och jag tyckte mig höra ett barn gråta av uppståndelsen.

Mötet gick bra och två timmar bara försvann. Nu ska jag snickra ihop nya bilder och lägga i ett slags album som ska visa Z vad vi ska göra om kvällarna innan han somnar. Han älskar sina rutiner och grymtar bestämt om jag mot förmodan glömmer en punkt.
Så inatt har jag bestämt att Z ska sova hela natten och sen på morgonen vid åtta ska han väcka mig med kaffe på sängen....med de rätta rutinerna kan jag nog ro det i hamn?!