Promenader & Explosioner

Ja, Z tog sin första stapplande steg i slutet av april 2010. Han var då  1 1/2 år. Han släppte taget om Marcus händer och började stappla mot mig med ett stort härligt leende samtidigt som man såg en förvåning i hans vackra blå ögon. Efter ett par steg kom han i sken...lätt framåtböjd...och föll som en fura. Han höjde huvudet från golvet och tittade på mig och log. Visst låter det härligt?! Blandade känslor där ska jag säga. -Han gååår, tänkte jag. - Då är det ju inget fel på honom, han kommer bli normal. YES!  Men i samma tanke kom jag på att han forfarande inte hade reflexerna att ta emot sig när han ramlade så när han föll var det verkligen som ett träd som välter. Hård och rak i kroppen och ansiktet...PANG i golvet. Men gör det inte ont? Klart som f*n det gör ont...på de flesta. Men inte Z. Han har inte samma förmåga att känna smärta som vi. Så ofta när han gör sig illa ler han och fortsätter med vad han höll på mig. Från början tyckte jag att han var en tuffing...ja som sin mamma då förstås ;-) men så var det inte med facit i hand. Men det är klart att de tuffa coola dragen han har kommer givetvis från mig...för att inte tala om skönheten! Ha

Men han fortsatte att gå...vingligt och ramlandes både här o där, precis som barn ska göra. Idag är han mycket bättre på det området men han kan fortfarande inte resa sig upp om han sitter på golvet. Då måste han krypa fram mot något o dra sig upp.

Under denna period var vi mycket hemma hos min mamma (mormor) som då bodde i grannstaden. Jag fixade med hennes hus som skulle säljas. Z sysselsatte mormor medans jag renoverade. Det var skönt att göra något annat och bara låta tankarna strömma samtidigt som jag fick ut min fysiska frustration.
Mormor har sedan Z föddes gullat och skämt bort honom precis som mor o farföräldrar gör. Han visste att han kunde köra med henne och hon gjorde ( gör än idag) allt han vill. Han har henne kring lillfingret...kan det bli bättre. Ganska tidigt började vi se att han hade ett gott minne och hans och mormors rutiner skulle följas varje gång vi var där. Sånt han aldrig ville göra hemma. Han skulle lukta på blommor, "sköta" micron" när det var vällingdags, fixa med väderstationen hon hade på väggen. Än idag när han ser en blomma på riktigt el på bild ska han lukta som sen ska avslutas med ett -Ahhhh. Då tänker jag på sommaren när mormor & Z sitter på altanen i solen, fikar och luktar på blommor. Det var fortfarande fridfullt och hoppet om ett normalt liv fanns fortfarande.
Mormor har nog fått byta telefoner 7 ggr sen jag fick Z... så som jag ringt och frågat o pratat och bett henne om råd. Ett otroligt stöd och på något sätt fick hon mig trygg i att hur än situationen blir så fixar det sig. Men den damen är inte dum hon heller. hon förstod mycket tidigt att Z var speciell... mycket speciell. Hon har arbetat i många år med olika funtionshindrade barn o vuxna så hon såg tecknen tidigt, men sa aldrig nåt. Hon hoppades nog att det var den överbeskyddande mamman i sig som tog över. Men ack så rätt du hade mor.

Den sommaren kom den första explosionen. Vi satt på golvet och lekte med en bil. Han höll den delvis i munnen och snurrade på ena hjulet. Besattheten att snurra på saker var extrem och det tycker han om än idag. Typiskt för SMS:are. Vi hade jättemysigt och han var på kanonhumör. Plötsligt släppte han bilen, ställde sig på alla fyra och började dunka sitt vackra huvud mot det hårda golvet. Jag blev helt chockad. -Men lilla hjärtat...vad gör du?, sa jag och plockade upp honom i famnen. Han fortsatte en stund o fäkta omkring sig sen återgick han till harmonin lika fort som han blev arg.
-Vad f*n vad det som hände?

Självskadebeteende är ett av symptomen hos SMS som tyvärr eskalerar under åren men som kan avta något i vuxen ålder. Han började göra sig illa för 8 månader sen och redan nu har han eskalerat. Vid sina utbrott som kan uppstå hursomhelst, närsomhelst dunkar han huvudet mot golv, väggar, bord och sängen. När man i det läget tar upp honom kan han tyvärr ge sig på t ex mig. Han skallar, river och skriker. Känslan att inte kunna trösta sitt eget älskade barn är hemsk. Smärtan i mitt hjärta är värre än rivsåren i ansiktet och blåmärkena.

Jag har en dröm.... att Z ska kunna känna trygghet hos mig när frustrationen kommer och att min famn är en plats där han vet att han är safe.