Pommes Frites och ärtpure´

Som en inbiten GI-följare så är man slavisk med proteiner, fetter, grönsaker, jämnt blodsocker och man gör det inte för att gå ner i vikt. Nej bara för att må bra. Målet är absolut inte att bli av med graviditetskilon som kom till före kriget eller slippa stå i den fruktansvärda taggiga vassen varje sommar. Nej bara man mår bra. Man fuskar aldrig för om man nu mår så himla bra av den kosten så skulle ju inte suget efter en god "vita döden"-macka locka mitt i natten eller en kladdkaka som man i all hemlighet tillagar och råkar äta upp och snabbt diskar undan innan karln kommer hem. -Hade inte vi kakao här, frågar han grävandes i skafferiet. Jag tänkte göra lite varm choklad till Z.
-Neee...den tog nog slut förra veckan när Z och moster gjorde chokladbollar....hon sa att det gick åt en del....
Nej...GI följer man endast för man mår så bra...ingen annan anledning.
Så eftersom jag mår så bra av min trogna variationsfattiga kost som jag aldrig skulle avika från åker jag aldig till McDonalds. Men av någon konstig anledning är Marcus stamkund där. Om det är qinoan jag envisas med att servera eller de oändliga äggrätterna som ständigt bjuds, vet jag inte.
Han och Z har en egen liten grej. Titt som tätt tar de en sväng till drive in:n på McD och beställer ett nyttigt mål av tomma kolhydrater och ett par kg socker. Z är då så lycklig. Han smaskar pommes frites glatt och de två sitter i bilen och njuter av varje tugga. Första gången jag kom på deras utflykter var när de kom hem och jag hittade en pommes frites innanför hans overall. Det är liksom deras grej. Ett perfekt avslut eller start på en härlig far och son dag.

Ska man ta en sådan "grej" från dom kan man fråga sig?? ALDRIG i livet. Men lyckan varar aldrig länge...inte här ialla fall. Idag var den sista dagen.

Z har from idag matförbud. Nej, jag har inte satt honom på den senaste Dukan-diet men Z och jag var på Dysfagi-mottagningen idag för att diskutera hans tidigare sväljproblem.
Han sätter ofta i halsen när han både äter och dricker och har vid två tillfällen satt i halsen så illa att det krävdes Heimlich för att få ut det som blockerade hans luftvägar. Känslan och tystnaden när ens barn sätter i halsen är obeskrivlig. En hostning, kippar efter andan...sen tyst. Armar och ben som sprattlar, uppspärrade ögon som stirrar djupt i mina fulla av fasa. Tiden stannar och allt går i slowmotion. På någon sekund var han uppdragen ur sin barnstol, hängandes uppochner över min arm och en rejäl dunk i ryggen senare flög det ut en bit smörgås och det underbaraste ljudet som finns. Gråt och skrik...han andades igen.

Z röntgade sitt svalg för någon vecka sen och en överpositiv personaltant sa att det såg helt normalt ut. Visst gled en del av vattnet han drack ner i lungorna men all fast föda svaldes ner som ett skolexempel. Glad i hågen åkte vi hem och åt en god, tugg-krävande middag.
Men idag på Dysfagi-mötet (ett team som utreder tugg och sväljsvårigheter) släppte de bomben att röntgenresultatet inte var tillfredställande. -Men den glada tanten sa att han var normal... hävdade jag.
-Det var olyckligt att hon sa så eftersom Z inte har de reflexer som krävs att han kan svälja ner allt. Maten "lägger" sig nånstans i halsen efter han svalt och där kan det ligga...kort eller lång tid. I värsta fall kan maten efter en stund när man ätit klart och tror att ytterligare en matstund förlöpt med gott resultat, glida ner och blockera luftvägarna. Rysk roulette tänkte jag. Jävla röntgenkärring! Överpositiva praktmorsa som ger falska förhoppningar. TACK som F*n.

Jaha, så nu är det pure´liknande konsistens som gäller och dessutom måste allt lättflytande som vatten. mjölk o oboy förtjockas med nåt pulver så det inte rinner ner i lungorna.

Det var slutet på Z och Marcus McDonaldsbesök när de satt och myste med sina pommes frites och cola.
Så åter igen...Finns gud? Vad fan tror ni?!