Hopplöshet & Kärlek

-Prata inte, säg inget!
Tårarna var på väg igen när vi åkte hissen ner från klinisk genitik. Jag ville inte bryta ihop bland allt folk och visa min sorg. Sorg låter så hårt att säga... Z är ju samma lille kille nu som för en timma sen. Varför kände jag sådan jäkla sorg. Inte över själva diagnosen men faktum att Z kommer alltid stå lite utanför samhället. Jag tyckte så synd om honom när jag snabbt gick igenom hans framtid. Ingen vanlig student, inte gå i skolan utan assistent, inte kunna gå på stan me polarna, flickvän, barn, bil, körkort....prata...... vara som vi. Sticka till kreta o jobba som bartender nåt år eller båtluffa i Thailand...eller värst av allt hamna utanför gemenskapen och bli illa behandlad och mobbad. Det behöver inte bli så....Nej givetvis inte men världen är jävligt grym för att inte tala om barn. De är inte alltid så snälla mot varandra, inte ens om man är "normal".

Normal????? Z är normal...vilket laddat ord från en timma till nästa. Normal?!

Väl ute på parkeringen föll vi i varandras armar och grät. Vi sa inget på en liten stund. Vad skulle vi säga. När ska det ta slut? Vi hade gått igenom en del den senaste tiden med stor sorg över min far som förolyckades i sitt arbete. En fruktansvärd chock som jag aldrig nog kommer att komma över. Vi hann inte säga hej då. Han bara dog. Z var 4 månader då och "morfars" favorit. Han såg fram så mycket mot att få umgås med Z och lära honom allt han kunde. Jag önskar att barn hade minne från födseln så han hade kommit ihåg sin morfar. Han älskade honom så.

Vi satte oss i bilen och åkte hem till svärmor. Hon tog som vanligt mot oss med öppna armar och var den där starka underbara människa som hon alltid varit. Hon med sina ord fick oss att känna att det inte var så jäkla hårt för stunden. Att det löser sig liksom. Vissa personer har en sådan inverkan på en.

Tyvärr var det inte slut på vår sorg och tragedier där. men det kommer jag till vid ett senare tillfälle.

Marcus fick åka själv till dagis för att hämta Z. Jag skulle bara bryta ihop där och det var inget jag direkt kände för bland lärare och föräldrar. Jag väntade hemma...det kändes som timmar innan de kom hem. Jag ville se honom, krama honom. Jag såg bilen rulla in på gården och lille Z satt så glad i sin bilstol.
Jag tittade på dem genom fönstret när de gick över gården, Z i famnen på sin far...som om inget hade hänt. När de kom in omfamnade jag min lille vackra kille och några tårar föll ner på hans axel. Han var fortfarande min Z, mitt älskade barn. Alldeles normal. Och speciell...mycket speciell.